jag är mönstret

Ganska ofta är jag bara en drös svårlösta gåtor och överväldigande frågor som snurrar. Händelser staplade på varandra, ett rännande runt runt och fram och tillbaka och jag är så snabb att finns ingen paus tas ingen paus och bara lite till, lite till.

Inte kan man leva så.

Längtan övertar mig till slut. Att får sträcka ut sig i tomrum, dumstirra, långligga under en tall och se dropparna som faller

så oerhört lång tid det tar innan den slår ner just på min läpp.

Man kan inget annat än skratta.

Jag behöver vara droppen som faller.

Ibland också: vara jorden i handen

en form

Vara penseln som stryker längs med skärven.

Färgen som droppar.

Jag är mönstret.

En bild.

Jag är detta objekt av stillhet.